1 De som redan är renade och lever i Guds salighet i himlen är kända som de utvalda och helgonen. Dessa helgon kan inte bara hjälpa oss utan också be för oss inför Gud. De ber Herren för vår räkning, som trogna vänner som gör böner för dem de älskar. Det är just därför katoliker ber till helgonen, och erkänner att de, som redan är nära Gud, kan be för våra behov.
Enligt Katolska kyrkans katekes, paragraf 2683, beskrivs helgonens förbön som den högsta tjänsten de erbjuder Guds plan. Att be om helgonens förbön är därför en handling av förtroende och tro. Katoliker ber till helgonen med vissheten om att dessa himmelska vänner kan erbjuda sina böner till Gud för vår räkning, och bringa välsignelser och nåd till våra liv och till hela världen.
Praktiken att be till helgonen har djupa rötter i Skrifterna. I Gamla testamentet, i andra Mackabeerboken 15, 11-16, beskrivs en vision av Onias, en präst som redan gått bort, som ber för hela det judiska folket. Detta visar att de rättfärdiga, även efter döden, fortsätter att be för dem som är kvar på jorden. I Nya testamentet, i Uppenbarelseboken 8, 3-4, har Johannes en syn där helgonens böner stiger upp till Guds tron som rökelse, vilket symboliserar helgonens ständiga förbön för de troende.
Sålunda är traditionen att be om helgonens förbön en praxis som finner stöd både i Skrifterna och i kyrkans lära. När katoliker ber till helgonen ersätter de inte Guds roll, utan erkänner helgonens gemenskap och deras förböns kraft inför Gud. Genom denna gemenskap fortsätter de som är i himlen, i full enhet med Gud, att hjälpa den vandrande kyrkan på jorden som en del av Kristi mystiska kropp.
